Långt, långt borta bakom stjärnorna är allting väldigt annorlunda. Och ännu längre bort är allting ännu mer annorlunda än där allt är väldigt annorlunda. Men om du flög långt bort, långt bort till en plats där allt är annorlunda mot alla platser kanske det där skulle var nästan precis som här.
Kanske finns det här långt borta en planet som är lika stor som jorden, och kanske bor det människor på planeten, människor som ser nästan likadana ut som vi, förutom att de är blå och kan vika upp öronen när de inte vill lyssna.
Och kanske bröt det ut ett krig på den här avlägsna planeten och väldigt många blå människor dog. Många föräldralösa barn blev kvar, och i ruinerna efter husen som bomberna hade förstört satt en liten blå pojke som grät därför att han hade förlorat sin mamma och sin pappa. Han satt länge och grät, men så slutade han för han hade gråtit alla tårar som fanns inom honom. Han drog upp sin krage, satte händerna i fickorna och gick iväg. När han såg en sten sparkade han på den, och när han såg en blomma trampade han på den.
En liten hund kom fram till honom, såg på honom och började vifta på svansen. Sedan vände den om och gick bredvid pojken som om den hade bestämt sig för att hålla honom sällskap.
"Gå din väg", sa pojken till hunden. "Du måste gå iväg. Om du stannar hos mig måste jag älska dig, och jag vill aldrig mer älska någon i hela mitt liv."
Hunden såg på honom och viftade glatt på svansen. Sedan hittade pojken en pistol som låg bredvid en död soldat. Han tog upp pistolen och visade den för hunden. "Den här pistolen kan skjuta ihjäl dig", sa han argt. Så hunden sprang iväg.
"Jag ska ta med dig", sa pojken till pistolen. "Du kan bli min bästa vän." Och med pistolen sköt han mot ett dött träd.
Sedan fann han en flygande sparkcykel som någon bara hade lämnat på ett fält. Han satte sig på den och försökte starta den. Den flygande sparkcykeln fungerade.
"Nu har jag en pistol och en flygande sparkcykel", sa pojken. "De kan bli min familj. Jag kunde ha haft en hund också, men han kunde ha blivit dödad, och då skulle jag ha gråtit mig till döds. "
Han flög runt på sin flygande sparkcykel tills han såg ett hus där rök kom ut från skorstenen. "Det bor fortfarande någon där", sa pojken. Han åkte runt i cirklar och såg in genom fönstren. Där inne fanns det bara en gammal kvinna som höll på att laga mat.
Pojken parkerade sin flygande sparkcykel framför huset, tog sin pistol och gick in. "Jag har en pistol!" sa han till den gamla kvinnan. "Du måste ge mig något att äta!"
"Jag skulle gett dig något ändå", sa den gamla kvinnan. "Du kan lägga undan pistolen."
"Jag vill inte att du ska vara snäll mot mig!" sa pojken argt. "Min pistol kan döda dig!"
Så kvinnan gav honom något att äta och han flög iväg igen.
På det här sättet levde pojken nu. Han gömde sig i ett övergivet hus. När han blev hungrig flög han någonstans där det fanns människor och med sin pistol tvingade han dem att ge honom något att äta.
Ibland flög han över de öde slagfälten och samlade ihop vapen och stridsvagnar som hade lämnats kvar. Han tog med allt detta till sitt gömställe.
"Jag ska bygga en jätterobot av pansar!" sa han till sig själv. "Den ska vara hundra meter hög och väga hundra tusen ton, och långt uppe i dess huvud ska jag ha mina kontrollspakar i en förarhytt. Sedan kommer jag att ha makt och ingen kan göra mig något."
En dag kom en flicka till hans gömställe. Pojken kom ut och sa: "Du måste gå härifrån! Min pistol kan skjuta dig!"
"Jag ska inte störa dig", sa flickan. "Jag tänkte bara se om svamparna har börjat växa upp igen."
"Du måste gå härifrån!" sa pojken. "Jag vill inte ha någon omkring mig."
"Är du alldeles ensam?" frågade flickan.
"Nej", sa pojken. "Jag har en pistol och en flygande sparkcykel. De är min familj. Och en dag kommer jag att ha en stor pansarrobot! "
"Har du inte någon som är levande?"
"Jag kunde ha haft en hund. Men om någon hade dödat den skulle jag ha gråtit mig till döds."
"Jag har egentligen inte någon jag heller", sa flickan. "Vi kan vara tillsammans."
"Jag vill inte ha någon som kan skjutas med pistol."
"Då antar jag att du får hitta någon som inte kan skjutas med pistol!" sa flickan och gick sin väg.
Men pojken byggde jätteroboten av pansar och gick in. Han satte sig längst upp i robotens huvud, där han hade byggt en förarhytt med kontrollspakar.
Sedan åkte han iväg runtom i landet med sin armerade jätterobot. Överallt skrek människorna när de såg honom komma, och de ville springa sin väg. Men de kunde inte fly från jätteroboten av pansar.
Pojken hade en mikrofon i förarhytten, och allt han sa i mikrofonen skreks ut genom robotens mun. "Finns det någon här som inte kan dödas med pistol?" skrek roboten. Men vart han än kom sprang människorna bara iväg från honom, och han fann aldrig någon som inte kunde dödas med pistol.
Men en dag kunde han se uppifrån sin förarhytt där han satt att någon där nere inte sprang iväg från honom utan bara stod där och skrek något till honom. Men han var så högt uppe att han inte kunde förstå vad personen sa.
"Kanske är det någon som inte kan dödas med pistol?" tänkte pojken och klättrade ner. Men det var den gamla kvinnan som hade lagat mat till honom för en tid sedan. "Ville du mig något?" undrade pojken.
"Ja", sa den gamla kvinnan. "Jag har hört talas om någon som inte kan dödas med pistol. Jag tänkte att jag skulle berätta om honom för dig."
"Och vem är detta?" frågade pojken.
"Det är en gammal man som bor uppe på månen."
"Då ska jag söka upp honom", sa pojken, "för jag vill inte ha någon omkring mig som kan dödas med pistol." Och han drog i en spak och hans bepansrade jätterobot förvandlades till en bepansrad jätteraket och han flög upp till månen.
Uppe på månen fick pojken leta länge. Men till slut fann han den gamle mannen. Han satt bakom ett teleskop och såg ner på den blå planeten.
"Är du mannen som inte kan dödas med pistol?" frågade pojken mannen.
"Jag antar det", sa den gamle mannen.
"Och vad tittar du på i teleskopet?"
"Jag betraktar människorna på planeten där nere."
"Skulle jag kunna stanna här hos dig?" undrade pojken.
"Kanske", sa den gamle mannen. "Vad är det som är så speciellt med mig?"
"Jag vill inte bo med någon som kan skjutas ihjäl. När mina föräldrar dog grät jag alla tårar som fanns inom mig. Jag kunde ha haft en hund, men om någon hade dödat den skulle jag ha gråtit mig till döds. Och jag kunde ha stannat hos en gammal kvinna eller med en liten flicka. Men de hade inget skydd mot kulor och om de dödades skulle jag ha gråtit mig till döds."
"Det går bra", sa den gamle mannen, "du kan stanna här hos mig. Ingen kan skjuta ihjäl mig för det finns inga vapen här."
"Är det det enda skälet?" frågade pojken.
"Ja, det är det," sa den gamle mannen.
"Men jag har tagit med mig min pistol."
"Så synd", sa den gamle mannen, "nu kan du inte stanna här hos mig. Din pistol skulle kunna skjuta ihjäl mig."
"Då får jag väl åka tillbaka", sa pojken.
"Ja", sa den gamle mannen.
"Så synd", sa pojken.
"Är du ledsen?" frågade den gamle mannen.
"Ja", sa pojken, "Jag hade gärna stannat kvar här."
"Du kanske skulle kunna kasta bort din pistol?" sa den gamle mannen.
"Kanske," sa pojken.
"Och då skulle du kunna stanna hos mig ändå," sa den gamle mannen.
"Kanske", sa pojken. "Och vad skulle jag göra då?"
"Du skulle kunna titta genom teleskopet. Då kanske du kan komma på varför människorna alltid håller på och krigar."
"Och varför krigar de?"
"Tja, det vet inte jag heller. Jag antar att det har något att göra med att de inte vet tillräckligt mycket om varandra. Det finns så många av dem, och deras liv är så komplicerade att de inte vet hur deras handlingar kan komma att påverka andra. Jag antar att de inte vet var köttet de äter kommer från eller vad som händer med brödet de bakar. Jag antar att de inte vet om järnet som de gräver upp används till att göra bulldozers eller kanoner. Kanske vet de inte säkert att köttet de äter inte tagits från andra människor. Om de kunde se sig själva här uppifrån så kanske de skulle kunna förstå många saker mycket bättre."
"Då kanske någon borde visa det för dem?" sa pojken.
"Kanske", sa den gamle mannen, "men jag är för gammal och för trött för att göra det."
Det var inte förrän då som pojken släppte sin pistol, och den föll genom rymden ner mot planeten och gick i tusen bitar.
Men pojken stannade länge, länge med den gamle mannen på månen och tittade genom teleskopet och betraktade människorna där nere. Och kanske flög han en dag ner till dem och förklarade för dem vad de gjorde för fel.
På en liten planet bodde det en gång ett folk där en del arbetade hårt och andra inte arbetade så hårt. Det fanns även några som arbetade väldigt hårt och några som var lata. Med andra ord - det var precis som överallt i universum. Förutom att de lata och de som arbetade hårt slängde allt som de odlade, mest olika sorters morötter, i en hög och sedan delade de på allt i högen. Så var det inte överallt.
Men en dag sa en av de som arbetade hårt:
"Vi har fått nog. Vi arbetar och svettas hela dagarna, och sedan kommer de andra som bara ligger och latar sig hela tiden och vill äta av våra morötter." Och i stället för att slänga morötterna i den gemensamma högen förvarade de morötterna hemma och åt av dem tills de blev alldeles feta.
De riktigt lata ryckte bara på axlarna och fortsatte att äta från den stora högen, och de åt naturligtvis mer från högen än vad de själva bidrog med.
Så märkte de som arbetade ganska hårt och de som var ganska lata att alla fick mindre mat än tidigare, för att de som arbetade riktigt hårt alltid hade bidragit med särskilt många morötter, mer än vad de åt själva.
Då sa de som arbetade ganska hårt: "Vi kommer också att behålla våra morötter för oss själva." Och så slutade de att slänga morötter på högen och i stället hade de sina egna högar hemma.
Och de som var ganska lata gjorde samma sak: "Vi har inget val", sa de till de riktigt lata.
Och nu hade alla sin egen morotshög framför sin stuga, och när de kände för att äta någon speciell sorts morot som de inte hade i sina egna högar fick de byta med någon.
Ganska snart började folk hålla på i flera timmar efter arbetet med att byta morötter, tills de hade alla sorter som de behövde, eller som de trodde att de behövde.
"Det var just snyggt!" sa de riktigt lata till varandra. För dem fanns inte längre någon gemensam hög som de kunde snylta på. Men alla lärde de sig olika läxor av situationen. Några sa: "Okej, då får jag väl helt enkelt arbeta mer." Men det var inte så enkelt, för när en person som tidigare varit lat hittade ett fält att plantera morötter på var det alltid någon som sa: "Hallå där, jag har redan planterat morötter här. Det är mitt fält."
Men andra gick helt enkelt till de rikas stugor och tog morötter från deras högar. "Vi tog alltid morötter från den gemensamma högen. Det spelar ingen roll att det finns flera högar nu i stället för en, de är fortfarande gemensamma högar. Hur som helst kan vi ta vad vi vill ha från dem", sa de.
Naturligtvis var de rika inte så förtjusta i den här attityden, och några av dem började bygga stängsel runt sina morotshögar. Och snart var nästan alla tvungna att bygga stängsel runt sin morotshög, för ju fler stängsel som byggdes runt högarna, desto mer tog de riktigt lata vad de ville ha från de högar som inte skyddades av stängsel.
Det var inte länge förrän alla som hade en hög även hade ett stängsel omkring. Nu var de inte bara tvungna att byta morötter efter arbetet utan även se till att stängslet lagades och förbättrades, och de fick bevaka dem så att ingen klättrade över dem.
Ganska snart började några klaga: "Vi brukade träffas efter jobbet vid den stora morotshögen och berätta historier och hoppa bock. Nu måste vi stanna hemma efter jobbet för att bevaka våra morötter och laga våra stängsel. Och på morgonen är vi så trötta att vi inte orkar plantera våra morötter ordentligt. Av någon anledning har vi mycket mer att göra nu, men morötterna blir minsann inte fler."
Och vissa föreslog att alla skulle gå tillbaka till det gamla systemet, med den stora gemensamma högen. "Det är bättre att förse några riktiga latmaskar med mat än att hela tiden trötta ut oss med handel och bevakning och reparationer!"
Men de rikaste sa: "Nej, om vi går tillbaka till det gamla betyder det att det är tillåtet att snylta på andra. Då kommer alla att vilja göra det, och ingen vill plantera morötter mer, och vi kommer att svälta ihjäl!"
"Men det kommer inte att ske", sa de andra. "De flesta tycker att det är alldeles för tråkigt att ligga och lata sig hela dagarna. Tro oss, det är bara några som är riktigt lata. Det är faktiskt roligt att odla morötter!"
"Nej", sa de rikaste, "Det är inte roligt att odla morötter, det är bara roligt att ha morötter. Ni kan ju dela med er av era morötter om ni vill, men vi tänker inte riva ner våra stängsel!"
"Då så", sa några av de halvrika. "Om de riktigt rika inte tänker gå med på det så kommer vi också att ha kvar våra stängsel. Vi har ju inte så mycket att dela med oss av till de lata."
Och de halvfattiga sa: "Tja, om vi är de enda som tänker dela med oss så kommer alla att ha för lite. Vi kan inte gå med på det. Vi får nog allt ha kvar våra stängsel."
Och så blev det ingen förändring den här gången. Och även om de flesta faktiskt visste att alla var tvungna att jobba hårdare utan att få fler morötter, så kunde de inte gå tillbaka till det gamla systemet
Men så hände något intressant i stället. En del av dem som inte hade några stora morotsfält gick till de rika och sa: "Jag har ett förslag. Om ni ger mig några morötter varje dag kan jag vakta era högar åt er."
Och några andra kom på en annan idé och kom med följande erbjudande: "Jag kan laga era stängsel om jag får några morötter!"
Och ytterligare andra gick från hus till hus och sa: "Ge mig några av dina morötter så ska jag byta dem åt dig om jag får behålla var femte morot."
Så här höll det på en tid, och sedan började några klia sig i huvudet och sa: "Jag borde ha mer tid nu, men jag måste plantera mer morötter så att jag kan betala dem som lagar stängslet och vaktar och handlar med mina morötter."
Och ännu en gång föreslog några att man skulle gå tillbaka till det gamla systemet och riva alla stängsel. Men underligt nog var det inte bara de allra rikaste som var emot idén, utan även de fattigaste: "Vill ni ta bort vårt arbete?" protesterade de som lagade stängslen.
"Vad ska vi leva på?" protesterade de som vaktade högarna.
"Vill ni att vi ska svälta ihjäl?" protesterade de som handlade med morötterna.
Ja, så fick de helt enkelt fortsätta med det nya systemet.
Varför
tittar den där killen
på mig på det där sättet?
Är han rädd för mig?
Varför
är den där killen
rädd för mig?
Tror han att jag vill göra honom illa?
Varför
tror han
att jag vill göra honom illa?
Jag gör aldrig någon illa!
Jag gör aldrig någon illa
som inte gör mig illa!
Så om den där killen tror att jag
vill göra honom illa,
så är det bara för att han vet:
Jag gör alla illa
som gör mig illa.
Så: Han måste vilja göra mig illa!
Så jag antar att det bara är att gå
dit och smälla till honom på munnen,
så att han inte kan göra mig illa.
Aj!
Hans knytnäve var snabbare än min!
Nu ligger jag här på marken.
Men sa jag inte med en gång
att han ville göra mig illa?
Vi är ett fridfullt land
och anfaller aldrig någon.
Om inte
någon anfaller oss.
Den som inte tänker
anfalla oss,
behöver inte alls vara rädd för oss.
Den som vill försöka
skydda sig från oss,
bevisar att han är
rädd för oss.
Den som är rädd för oss,
visar därmed,
att han tänker
anfalla oss.
Så du ser, det är uppenbart
att vi måste anfalla den
som försöker försvara sig.
Två ynglingar var inblandade i ett tufft slagsmål. Den ene var stor, den andre var fet, den ene var tung, den andre tuff, den ene var stark, den andre var vild.
Den starke bröt den vildes näsa. Och han kände: Hans näsa är som min.
Den vilde bröt den starkes revben. Och han kände: De revbenen bryts precis som mina.
Den starke slet ut den vildes öga. Och han kände: Ögat är mjukt och ömtåligt precis som mitt.
Den vilde sparkade den starke i magen. Och han kände: Den magen ger efter precis som min.
Den starke försökte strypa den vilde. Och han kände: Han behöver andas precis som jag.
Den vilde slog sin knytnäve rakt in i den starkes hjärta. Och han kände: Hans hjärta slår precis som mitt. När båda två föll och inte kunde komma upp igen tänkte de: "Han är precis som jag, den där killen."
Men det kunde inte hjälpa dem längre.
En man hade en slav. Och slaven var tvungen att utföra alla hans ärenden. Slaven tvättade mannen, kammade hans hår, skar upp hans mat och matade honom. Slaven skrev mannens brev för honom, putsade hans skor, stoppade hans strumpor, högg hans ved och tände elden i den öppna spisen. När mannen såg några hallon när de var ute och gick fick slaven plocka dem och stoppa dem i hans mun. För att slaven inte skulle springa bort höll mannen alltid fast honom i en kedja. Dag som natt var han tvungen att hålla fast honom så att han inte skulle smita. I andra handen bar mannen alltid en piska, för när slaven drog i kedjan var mannen tvungen att piska honom. När hans arm sedan gjorde ont, och han var trött på att piska honom, svor mannen åt slaven och åt kedjan, och åt allt i allmänhet.
Ibland, i hemlighet, drömde han sig tillbaka till tiden då han fortfarande var ung och ännu inte hade någon slav. På den tiden kunde han fortfarande ströva omkring i skogen fri som fågeln och plocka hallon utan att hela tiden streta och dra i kedjan. Nu kunde han inte ens gå på toa själv. Främst för att slaven annars skulle fly, och dessutom: vem skulle torka honom? Han hade ju inte någon ledig hand.
En gång när han höll på att jämra sig sa någon till honom: "Om det nu är så förfärligt, varför befriar du inte din slav?"
"Visst", sa mannen, "så att han kan döda mig!" Men i hemlighet drömde mannen om frihet.
Och slaven? Drömde även han om frihet? Nej, han hade för länge sedan gett upp drömmen om frihet. Det enda han drömde om var att själv få vara herren och få gå runt med en kedjad man och piska honom och få honom att torka honom. Det var vad han drömde om!
Bland de ställen som mulla Nasreddin hodja besökte under sina resor fanns en by vars invånare var kända för att vara särskilt bra på att räkna. Nesreddin fann nattlogi hos en bonde. Nästa morgon fick Nesreddin reda på att det inte fanns någon brunn i byn. På morgonen lastade någon i familjen en eller två åsnor med tomma vattenkrus, och sedan gick de till ett vattendrag som låg en timmes promenad bort, fyllde krusen och gick tillbaka med dem igen, vilket tog ytterligare en timme.
"Skulle det inte vara bättre om ni hade vatten i byn?", frågade Nesreddin bonden som han bodde hos.
"Jo, mycket bättre", sa bonden. "Varje dag kostar det mig två timmars arbete för en åsna och en pojke, som driver åsnan, för att skaffa vatten. Det blir 1 460 timmar per år, om man räknar åsnan som likvärdig med pojken. Om åsnan och pojken arbetade i fälten den tiden i stället skulle jag till exempel kunna odla ett helt fält med pumpor och skörda 457 mer pumpor varje år."
"Du har verkligen räknat på det här", sa hodjan beundrande. "Varför inte gräva en kanal som kan föra vatten till byn?"
"Det är inte så enkelt", sa bonden. "Det är en kulle i vägen som vi skulle vara tvungna att gräva upp och ta bort. Om jag använde min pojke och åsna till att gräva kanalen i stället för att hämta vatten skulle det ta dem 500 år om de arbetade två timmar om dagen. Jag har ungefär trettio år kvar att leva, så det blir billigare för mig att låta dem hämta vatten."
"Ja, men det är väl inte enbart ditt ansvar att gräva en kanal? Det bor ju många familjer i byn."
"O ja", sa bonden, "det finns exakt 100 familjer. Om varje familj skickade en pojke och en åsna för att jobba med kanalen varje dag i två timmar skulle kanalen vara klar om fem år. Och om de arbetade 10 timmar varje dag skulle den vara klar om ett år."
"Så varför pratar du inte med dina grannar och föreslår att ni gräver en kanal tillsammans?"
"Jo, om jag har något viktigt att diskutera med en granne bjuder jag in honom till mitt hem, serverar honom te och halvah, pratar med honom om vädret och om nästa skörd, och sedan om hans familj, hans söner, döttrar och barnbarn. Sedan äter vi en god middag och efteråt dricker vi te igen. Sedan frågar han mig om min gård och min familj och sedan kommer vi till ämnet i fråga i lugn och ro. Detta skulle ta en hel dag. Eftersom det finns 100 familjer i byn skulle jag vara tvungen att prata med 99 familjeöverhuvuden. Du kan säkert förstå att jag inte har råd att spendera 99 dagar i rad på de samtalen. Min gård skulle ruineras. Det bästa jag skulle kunna göra är att bjuda in en granne en gång i veckan. Eftersom det bara går 52 veckor på ett år skulle det ta nästan två år att prata med alla mina grannar. Om jag känner mina grannar rätt skulle alla till slut hålla med om att det skulle vara bättre att ha vatten i byn, eftersom de alla är bra på att räkna. Och om jag känner dem rätt skulle alla lova att hjälpa till om alla andra går med på det. Så efter två år skulle jag vara tvungen att börja om från början igen. Jag skulle få bjuda in dem och berätta för dem att de andra gått med på det."
"Okej", sa hodjan, "men efter fyra år skulle ni kunna börja arbeta. Och efter ännu ett år skulle kanalen vara klar!"
"Det finns ett problem till", sa bonden. "Du förstår, när kanalen väl har grävts skulle alla kunna hämta vatten från den, vare sig de har hjälpt till eller ej."
"Det stämmer", sa hodjan. "Även om du ville skulle du inte kunna vakta hela kanalen."
"Precis", sa bonden. "Så någon som var lat skulle ändå kunna använda kanalen precis som vi andra, men utan att behöva betala."
"Så är det nog tyvärr", sa hodjan.
"Så alla som är bra på att räkna skulle smita undan från sin plikt. Ena dagen skulle åsnan vara halt, en annan skulle någons pojke ha hosta. Och sedan skulle någons fru bli sjuk och pojken och åsnan vara tvungna att hämta en läkare. Men i vår by är alla bra på att räkna så alla kommer att försöka slippa att göra sin del. Och eftersom alla vet att de andra inte tänker hjälpa till kommer ingen att skicka sin åsna och pojke för att arbeta. Så kanalen kommer aldrig att ens att börja grävas."
"Jag måste erkänna att dina argument är övertygande", sa hodjan. Han tänkte ett tag och sa sedan plötsligt: "Men jag vet en by på andra sidan bergen som hade precis samma problem. Men de har haft en kanal i tjugo år."
"Visst", sa bonden, "men de är inte bra på att räkna."
När en mängd människor samlas händer det alltid saker som ingen hade förutsett eller planerat. Ja, även saker som ingen ville skulle ske. Låter detta otroligt?
Tänk till exempel på trafikstockningar på våra motorvägar. Vill någon att en trafikstockning ska ske? Vill någon verkligen sitta och svettas på en varm och dammig motorväg? Nej, självklart inte. Alla vill bara komma fram så fort som möjligt. Och det är just därför som de fastnar i trafikstockningar - rutinmässigt, om och om igen.
En gång satt flera av Mr Balabans vänner och pratade, och en av dem sa: "Vi är riktiga förlorare allihopa. Vi borde starta en klubb så att vi kan hjälpa varandra."
"Prata inte med mig om klubbar", sa en av dem. "Om alla ser till så att han eller hon har det bra så har alla det bra."
Under en stund diskuterade vännerna om huruvida detta var sant. Så frågade de Mr Balaban vad han tyckte.
"Ibland är det sant, tror jag. Om två lika starka män går till en skogsdunge för att samla nötter är det nog bäst om var och en samlar nötter för sig själv. För om en samlar nötter till den andre kanske de börjar tänka: 'Varför ska jag arbeta så hårt? Jag får ju ända ta del av de nötter som min partner samlat.' Och så kanske ingen av dem anstränger sig lika mycket som om de hade samlat för sig själva och då får båda färre nötter. Men ofta är människors öden så sammankopplade att de bara bryr sig om sina egna intressen och sedan gör saker svårare för alla"
"Hur är det möjligt?" frågade hans vänner.
Och Mr Balaban gav dem den här gåtan.
"I Samarkind tog myndigheterna en gång fast två tjuvar som hade stulit en gås. Timur Lenk låste in dem i varsin cell så att de inte kunde kontakta varandra. Sedan gick han till den förste och sa: 'Hörru, ni två stal en gås. För det får du tjugo käpprapp. Det är inte trevligt, men du överlever. Men jag vet att ni inte bara stal en gås utan även två guldbägare från mitt palats. Jag kan få er avrättade för det. Det finns bara en nackdel för mig: Jag skulle inte få tillbaka mina guldbägare. Jag skulle kunna tortera dig för att få en bekännelse, men jag har kommit på något annat. Lyssna ordentligt nu: om du erkänner att du stal bägarna och berättar var du gömt dem kommer din medbrottsling att avrättas, men du blir fri. Jag har visserligen gett honom samma val. Om han erkänner och inte du får han går fri medan du avrättas. Det är naturligtvis möjligt att ni båda erkänner. I så fall kan jag ju inte låta er båda gå fria. Men jag skulle vara barmhärtig och bara låta hugga av era högerhänder.'
'Och om ingen av oss erkänner?' frågade fången, som förresten verkligen hade stulit bägarna med sin kompanjon.
'Jo', sa Timur, 'då får ni bara tjugo käpprapp för den stulna gåsen.'
"Vad borde fångarna göra, enligt er åsikt?" frågade Mr Balaban sina vänner.
"Och de kan inte tala med varandra?"
"Nej", sa Mr Balaban, "Timur såg till att de inte kunde kommunicera med varandra på något sätt."
"Han borde hålla tyst och lita på att hans kompis gör samma sak", sa en av dem.
"Hur kan han lita på det?" sa en annan. "Han måste inse att hans partner säkert kommer att erkänna."
"Varför då?"
"Därför att det är mycket bättre för medbrottslingen om han erkänner. Låt oss kalla dem Ahmed och Bulent. Om Ahmed erkänner är det bättre för Bulent att erkänna också, för annars blir han avrättad. Om Ahmed inte erkänner är det också bättre för Bulent att erkänna, för då blir han frisläppt. Så Ahmed vet att Bulent kommer att erkänna. Så Ahmed erkänner också, så att han inte ska avrättas. Men om Bulent av någon anledning inte erkänner är det ju bara så mycket bättre för Ahmed, för han släpps fri."
"Ja, men resultatet är att båda får sina händer avhuggna när de kunde ha sluppit undan med tjugo käpprapp."
Och så fortsatte de att diskutera i flera timmar, men de kunde inte komma fram till någon gemensam slutsats.
"Det är just detta jag ville visa er", sa Mr Balaban. "Genom att se efter sina egna intressen gjorde de det svårare för båda två."
"Men vad anser du att de borde gjort?"
"De borde ha talat med varandra och lovat att inte säga något", sa Mr Balaban.
"Men du sa att de inte kunde prata med varandra!"
"De borde ha mutat en vakt så kunde han bära brev eller meddelanden mellan dem. De borde ha knutit fast en lapp i en mussvans, vad vet jag, eller låtit en tam papegoja flyga mellan cellerna. De borde ha prövat allt de kunde för att kommunicera med varandra, för om människor inte kan kommunicera så kommer de aldrig att kunna gynna sina egna intressen utan att göra livet svårare för alla - även dem själva."
FN:s generalförsamling har utsett år 2000 till "Fredskulturår". Av denna anledning har jag satt ihop den här samlingen historier.
Ända sedan jag började skriva böcker för barn har jag ansett att det är viktigt att ta upp den svåra frågan om krig och fred på ett sätt som barn kan förstå. Jag tycker inte att det räcker att vi säger till barnen att krig är något fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Även om detta är ett steg i rätt riktning, med tanke på att det en gång fanns en ungdomskultur som glorifierade krigshandlingar. Men de flesta barn på våra breddgrader vet att krig är fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Men är fred möjligt? Eller är krig människans oundvikliga öde, som drabbar oss om och om igen? Lär vi oss inte både under historielektionerna och genom kvällsnyheterna att krig alltid har funnits överallt i världen och fortfarande finns här? En fredskultur, förståelse för andra, en fredlig lösning på konflikter - det låter ju bra, men vad händer om de andra inte vill gå med på det?
Jag kan inte föreställa mig hur vi kan få bort krigen ur människornas liv om vi inte tar reda på varför det blir krig. Endast när vi upptäcker orsakerna kan vi målinriktat och effektivt bekämpa dem.
Det är sant att jag skolkade från alla mina historielektioner när jag gick på universitetet, men här hemma har jag ända till denna dag studerat historia för mig själv. Eftersom jag är författare finns nämligen frågan om vad som gör att människor tänker och handlar på ett visst sätt alltid i mina tankar. Men jag kan naturligtvis inte hävda att jag har funnit de vises sten eller att jag i mina historier kan förklara de absoluta orsakerna till krig. Jag kan heller inte lägga fram en fullständig lösning för hur vi undviker krig i framtiden. Men jag vill att mina historier gör mer än att få folk att tänka till. Alla författare försöker ge läsaren något att tänka på, men någon gång måste man börja tänka själv. Historierna som jag har samlat här är till för att föreslå en riktning som man kan tänka vidare i, jag vill att de ska ge en känsla för var och hur vi kan ta reda på varför det blir krig.
Jag skrev Den blå pojken för
tyska ZDF:s barnserie "Siebenstein". Jag skrev historien strax
efter det att muren föll mellan Öst- och Västtyskland 1989, när hela världen
greps av en kortlivad lyckokänsla av fred. När historien kom ut i
bokformat hade vi redan varit med om Gulf-kriget. Historien handlar om hur
rädsla kan göra själen hård. Budskapet är inte att pojken kastar bort
sin pistol i slutet utan varför han kastar den. Det räcker inte att säga
"Tja, det är ju bara att slänga iväg sin pistol". Först måste
det finnas hopp om förändring.
Morotsplaneten: Berättelsen visar hur ett visst samhällssystem kan utveckla sin egen dynamism, så att det blir mycket svårt att ändra på något inom systemet, och till och med de som faktiskt förtrycks av systemet kan komma att försvara det.
Fear is an example of how we often do not use our reasoning power to find out how things really are, but use it only to justify our desires or urges, our fear or our hatred. The human being's ability to deceive itself is one of its most amazing qualities. In class you may want to find more examples with your students.
The same paraonoid logic that is demonstrated in Fear is depicted in Fear Again, this time on the level of the state.
Slaven handlar också om hur människor kan skapa system som de själva blir fångar i.
I Bönderna som var bra på att räkna fortsätter samma tema. Jag skrev den här historien efter att jag läst ekonomen Mancur Olsons Den kollektiva handlingens logik. I boken visar författaren att det är teoretiskt omöjligt för en stor grupp individer som rationellt handlar för sina egna intressen (detta är den moderna nationalekonomins favoritmodell) att göra något tillsammans för en gemensam sak, även om alla vet att det skulle vara bättre för alla om alla ansträngde sig för att nå målet. Han visar också varför det är lättare för mindre, mer lätthanterliga grupper att göra något för ett gemensamt mål än för stora grupper.
I De två fångarna presenteras något som i spelteorin är känt som "fångens dilemma". Det är en klassisk modell för hur en ganska rationell strävan efter personliga fördelar kan bli skadligt för alla inblandade. Så länge som man håller fast vid modellens villkor finns det ingen lösning.
Select afterword failed: Table 'at27023_peaceculture.Texts' doesn't exist